Ni som följt mig medan jag bloggade aktivt, vilket jag halkat efter med nu de senaste månaderna, vet att då och då publiceras något lite djupare och åsiktsrikt inlägg, rakt från hjärtat och allt annat som gömmer sig inuti.
Ni som nu sitter och tänker tillbaka på när jag skrev av mig någon gång vet säkert också då hur jag beundrar Mia Skäringer. En av eliterna av Sveriges offentliga människor. Jag tittade (eller "lyssnade" är nog mer korrekt beskrivet) på henne idag, från Grötö, hennes egna program, nu ikväll för ett tag sen. Jag njöt mig genom hela programmet, fick mig tankeställare, några skratt, någon sorgsen min och allt annat som jag tror hon vill förmedla med programmet.
Sen kom slutet och de diskuterar rätt djupa saker vid matbordet och några fina glas med förfriskning i. Alex Schulman har dragit sin teori om "inre ålder" och diskussionen är som sagt djup och ärlig. Ända tills den förbannade (som jag annars tycker om) Maria Lundqvist tycker att "oj nu har vi pratat klart om detta allvarliga, det är dags för en skål så kan vi börja prata väderprognoser". Mitt i alltihop avbryter hon för att skåla och ungefär "höja stämningen". Och jag tänder till, högt och livligt börjar jag förklara för mamma och pappa framför TVn hur jävla irriterande det där är!
Man har en diskussion, oftast en seriös och inte en sådan man tar på bussen eller i klassrummet. Så kommer det en jävel (som helst knappt deltagit) och tycker stämningen är låg och då enväldigt utser sig själv till någon jävla stämningshöjare.
HALLÅ?? VI VAR UPPE I EN DISKUSSION OCH DU AVBRYTER, FÖR ATT DU TYCKER DET ÄR VIKTIGARE MED SÅNT MAN ALLTID KAN PRATA OM?!
Med vilken rätt? Med vilken rätt har personen i fråga att ta ifrån mig min öppna och ärliga konversation som antagligen berör mig starkt? Ta ifrån mig stunden då jag sitter och försöker få ur mig tankar jag tänkt men aldrig fått tillfälle att säga högt.
Nej jävlar vad arg jag blir. Och det går inte att säga personen "men hallå ställ ner glaset, vi diskuterar viktiga saker" för clownen har redan brutit den is vi stod på, spräckt bubblan, sänkt den stämning VI I DISKUSSIONEN skapat.
Det är skillnad om konversationen märkbart är avslutad, att det inte finns så mycket mer att säga, att då föra samtalet åt ett annat håll men att avbryta....
Jag läste precis en krönika (LÄNK). Skribenten skriver om hur hon överlevde Thailand-tsunamin 2004 och hur lätt allt kan rasera utan någon förvarning. Imorgon kan allt du älskar vara över. Hon skriver även "Jag tror ni förstår vart jag ville komma med detta. Livet kan ryckas ifrån dig på en sekund, utan att du är beredd, utan att du får bestämma. Följ dina drömmar, gå mot strömmen och lyssna på ditt hjärta, det finns inget som är viktigare än det. Glöm inte bort att ha roligt, le, skratta och kramas. Glöm inte bort att berätta för dem du älskar att du verkligen gör det. För vet du vad? Allt kan faktiskt vara borta imorgon."
Det gör mig så rädd. Tänk om jag inte visar mina nära nog mycket av vad de förtjänar? Tänk om jag tar dem för givet? Tänk om jag inte njuter nog mycket av livet? Tänk om mitt, eller någon i min närhets liv skulle få ett abrupt slut? "Det händer inte mig" handlar bara om att sopa verkligheten under mattan.
I ditt öga dansar stormar små. Men det är du som för.
Något av världens bästa upptäckt måste vara metaforer. Även liknelser men metaforer är snäppet bättre.
Metaforer som många andra, som kanske inte ser tjusningen, stirrar på och undrar vad fan kossor på grönbete och känslor har för gemensam nämnare eller rymden och musik. Inte vet jag. Bara såhär vid första intrycket har de ju inte så mycket gemensamt men det är då du ska ner djupt. Analyseringen och fantasin kommer till. De ska bilda symbios i huvudet och jobba tillsammans. Sen tar man fram ett dokument och bara skriver. Skriver det som finns i huvudet just då. Det man kommer fram till.
Det är grekiska för vissa och till dem önskar jag att jag kunde föra över lite av mitt tänk.
För att sitta med analyseringsdokument och skapa den där symbiosen, helst tillsammans med lite musik skulle jag nog kunna leva på ett tag.
Om 21 dagar börjar jag trean. Trean som i sista året på gymnasiet. Som det känns nu, mitt sista år i skolan någonsin. Det kommer bli,, spännande. Det här året kommer kräva så mycket av mig. Och jag antar att det är lite skrämmande. Om ett år har jag gjort deltidsprovet i frisör och jag ber till Gudarna att jag har klarat det.
Det är flera nya ämnen i år också, precis som förra året. Det har jag inga problem med, inte heller att skippa engelska och matte, två ämnen som alltid varit på schemat (förutom höstterminen i tvåan). Men svenskan. Min älskade svenska. Jag hoppas psykologin fyller tomrummet. Den längtar jag faktiskt efter. Jag vill analysera texter och lära mig lite nya ord. Det kanske bara är jag men det känns som att svenska och psykologi hänger ihop lite. Lite i alla fall. Jag vill tro det. För jag behöver nog något sånt.
Sista året och studenten har alltid varit så långt bort. Men nu är det mindre än ett år kvar. Det är skrämmande att kunna tänka "nästa gång jag sjunger "Ja må hon leva" för min syster har jag ingen skola att gå till längre. Då är jag till och med säkert arbetslös." Galet! Vuxenlivet har alltid varit millångt iväg. Nu lurar den världen bakom husknuten.
Jag längtar inte tillbaka till skolan igen. Jag får prestationsångest av bara tanken. Det här är inget vanligt år i skolan, tidigare har man bävat över äcklig skolmat och tidiga mornar. Nu är det framtid som står på spel, på riktigt. Och det är mer än bara betyg nu.
Fast på ett sätt vill jag bara få det här året klart. På ett sätt vill jag bli vuxen. På ett sätt känner jag mig klar med barn- och ungdomstiden. Jag vill stå på egna ben. Jobba. Betala räkningar. Äta nudlar en vecka för att jag shoppade några för många tröjor sist. Köpa nya gardiner som egentligen är lite för dyra till vardagsrummet. Sätta ut en "ej reklam-skylt" på dörren. Bjuda på middag. Svära över att någon tagit min parkering. Åka till mamma och pappa för att äta lunch.
Lite svammel om vad som rör sig i mitt huvud just nu. Blir lätt så när man står i någon slags "övergångsfas", varken barn eller vuxen, och man vet inte var man är om ett år. Man vet knappt vad man vill. Man tvivlar lite på det mesta, och självtvivel är en av de värsta sorterna. Mycket kan hända på ett år, tolv månader är alltid tolv månader, men just de här tolv månaderna känns lite längre och mer innehållsrika än tidigare.
Det må låta på mig som att förändrningar och ovisshet måste vara negativt, men det är inte vad jag menar. Jag menar bara att jag inte vet, att vad som helst kan hända och inte hända och mycket krävs av mig och det är de tankarna som snurrar. Att så mycket hänger på mig. Och att inte veta. Men det kommer jag komma på, det kommer jag märka och det kommer säkert vara bra.
Just precis fick jag en sån märklig känsla. Jag skulle vilja hyra ett sommarhus, en bit från utanför stan. Gärna utomlands så det är fint väder. Ett vitt hus med knottrig fasad, mycket trädgård med gräs och blommor, en stor altan och en pool-del med många sköna solstolar runt om. Det ska finnas en bra grill där maten lagas och musik ska kunna spelas utan att de få grannarna vi har (som bor en bra bit från oss) tjurar. Vi ska bo där rätt många, kanske tio personer och det ska inte vara några som stör sig på någon. Det ska vara ett skönt gäng och vi ska ha kul.
Jag vill ligga i en solstol med en bok i handen och bara njuta av att vara ledig. Jag vill gå in i huset och blanda drinkar och smoothies att bjuda sällskapet på. Smink ska jag inte behöva tänka på och håret får vara som det är, förmodligen vått för det mesta eftersom jag med jämna mellanrum svalkar mig i poolen. Tidigt på morgonen vill jag vakna, hoppa i bikinin och simma några längder. Förhoppningsvis vaknar någon och gör mig sällskap, alternativt redan är vaken när jag kommer upp.
Jag vill ge mig ut med en sax och plocka blommor till en bukett och ställa på ett bord lagom till middagen. Jag vill göra egen rabarbersaft från egen plantering som tar slut fortare än vad det tog att göra den. Jag vill plocka smultron och samla på ett strå. Och plocka jordgubbar att ha i salladen.
Jag vill leva sommar-lantisliv. En vecka eller två.
Lady GaGa är en person som jag tror att man antingen diggar eller dissar. Jag diggar.
Snart släpper hon sin parfym "fame". Denna har lukt av saffran, honung och aprikos.
Först skulle den ha haft doft av sperma och blod och hetat "monster". Jag tycker det är helt sjukt häftigt, hur många parfymer har lukt av det?! Inte såå många.. Och jag tycker det är så jävla imponerande och inspirerande att hon vågar ta ut svängarna på det här sättet. Synd bara att parfymen inte blev av... (Måste ju dock säga att jag ställer mig aningen fundersam till hur fan sperma och blod i kombination blir som parfym, haha, men det hade varit ballt om den hade funnits och att bara ha den på hyllan. Om det inte hade varit någon man vilja dofta som förstås)
Och hon poserar naken, med klättrande män på sig. GaGa for president, for sure.
As you may know är jag svag för skjortor och kostymer. Ulrik säger jag bara, Ulrik. Jag älskar hans kläder, han har i stort sett alltid skjorta. Skjorta till vardags är 10 poängare. Vissa tycker säkert att han är uppklädd till vardags men det tycker inte jag. Jag älskar när killar har liknande kläder som Ulrik. Typ:
Jag tror verkligen att "Ulriks" är min typ av kille, dock lite mörkare (typ bruna ögon), där har vi mitt ideal (både personlighetsmässigt och utseendemässigt). Det är något som jag inte kan sätta fingret på, det går inte att förklara, det bara är något med utseendet och sätt att vara. och jag har märkt att det är något som får mig att falla. hårt.
Och sen har vi Danny. I mina ögon har han alldeles för mycket muskler, det är så mycket att det blir osexigt alltså men när han har kostym..... Då är det sexigt! Fy fan vad fin i kostym han är.
På TV10 går nu en dokumentär om Kristallnatten, 9/11-38 som jag sitter och tittar på. Ni som hängt med bloggen ett tag vet nog att Förintelsen är något som intresserar mig riktigt mycket. För att det är så sjukt, så fruktansvärt fel och det går inte att veta för mycket, det finns alltid mer. Ett ändlöst ämne och händelse.
Mitt hjärta slår så fort av ilska och jag lider verkligen med alla offer, trots att ingen som inte varit med om samma sak kan förstå.
När offer pratar framför kameran ser man i deras ögon att de varit med om något som tog stora delar ifrån dem, som ingen eller inget kan ge dem tillbaka. I vissa fall handlar det om en trygg barndom.
.. av sitt sista sommarlov är något jag inte riktigt hajar. Hur gör man det? Går runt och tänker på att man har lov hela dagarna? Sover till 14.00? Går upp 08 för att hinna med så mycket som möjligt av dagen? Jobbar hela sommaren och tänker att det är sista sommaren man jobbar "frivilligt"? Eller är det bara något man säger?
Snart har hälften av lovet gått och jag har fortfarande ingen aning.
Jag har en tendens att rycka åt mig farmors Svensk Damtidning när jag sätter min fot i hennes hus. Här om helgen var inget undantag! Jag slet åt mig de två nyaste numrena och satte mig på altanen. I den ena fanns flera sidor med horoskop. Jag är ju den sortens person att jag tror på sånt så jag letade fort upp mitt tecken som råkar vara Skorpion och satte igång att läsa.
Och herregud vad allt stämde. Allt lät troligt. Och det var inte långsiktigt tänkt utan det var otroligt relevant.
I september får jag veta om horoskopet stämde. Jag hoppas.
Skorpionen lämnar ingen oberörd. En kraftfull personlighet med ett rikt inre liv. Skorpionen har en tendens att gå till ytterligheter, svart eller vitt, antingen eller. Skorpionen är ett vattentecken. Det betyder att det finns mycket känslor bakom ytan. En samlad, behärskad fasad men ett stormigt, passionerat inre. I relationer och samarbete är Skorpionen tydlig och viljestark. En målmedveten natur som inte glömmer vare sig en väntjänst eller en oförrätt.
Skorpionen stimuleras av utmaningar och är djärv och strategisk. Spänning och dramatik lockar denna hemlighetsfulla natur. God organisationsförmåga hör till bilden och kapacitet att metodiskt genomföra sina planer. Skorpionen är utforskande och analytisk, ofta en god människokännare. Omgivningen behöver inte berätta så mycket, Skorpionen vet ändå och kan stundtals ana sig fram genom tillvaron. Få ting undgår Skorpionens skarpa blick. Ett intresse för psykologi och existentiella frågor hör till bilden, likaså finns en stor potential på det kreativa området. Alla former av problemlösning fascinerar Skorpionen.
Planeten Pluto styr över Skorpionens tecken. Det ger sig tillkänna bland annat genom ett stort kontrollbehov. Skorpionen är viljestark och vill helst ha distans till omgivningen och kontroll över sin livssituation. Skorpionen är känd för att alltid ha en dold reservplan, och får ofta ett liv med spännande möjligheter och dramatiska vägskäl!
Jag tycker jag hittar både det ena och det andra som stämmer bra in på mig. Jag tror verkligen på sånt här.
På kryssningen höjde jag på ögonbrynen ett par gånger under kvällen. Anledningen: De som drog med sig barnvagnen ut runt 22, för att trycka sig genom allt folk vid karaoken. Det är sjukt med folk, karaoken hålls till på en ganska liten plats med tanke på allt folk, vilket folk borde veta/förstå. Jag känner lite: kan inte barnet gå själv/ bli buren kanske h*n ska ligga och sova i hytten så sent på kvällen.
Jag vet inte hur många gånger jag blev påkörd på tårna där jag satt för att föräldrar skulle trilska sig förbi. Jag menar, barn som är så stora att de orkar vara vakna till 22 kanske även klarar sig utan vagnen EN kväll då man till största del sitter och ska de leka kan de ju ändå inte spendera tid i vagnen?
Jag menar inte att vara bitterfitta men det känns lite frustrerande och jag kan inte låta bli att bli lite förbannad när folk egoistiskt trycker på med vagnar som om de vore ensamma på hela båten och när det inkluderar att mosa mina tår X antal gånger. Det är upp till var och en, jag kritiserar inte dem som föräldrar, att de tar med sig barnen i vagn dit, så länge det inte drabbar andra vilket det gjorde i det här exemplet.
Alla tänker olika men jag kan inte låta bli att tänka, "exakt hur tänker de?!"
(ok, inte direkt världens största grej och jag är inte arg i skrivande stund men jag kände ändå för att ta upp det)
Ett ord jag bara hatar sååå mycket att läsa i bloggar, speciellt, även facebook är mums. "vi grillade, mums" "nyss bakat kladdkaka, mums" Det är hemskt!! Jag förstår egentligen inte varför själv men det bara är något med det Mums.
Det låter ju nästan IQ befriat, själva ordet alltså. Inte personerna som använder det.
Sen ska jag väl kanske tillägga att jag själv kan använda mums ibland, inte ofta men det kan faktiskt hända (skyller på den mänskliga faktorn) men jag ångrar mig genast efteråt.
Jag tycker synd om Måns Zelmerlöw som en gång i tiden (hoppas jag?) blev kallad Mums-mums. Herregud.
Green peace står längs hela gågatan och torget. De haffar första bästa och ibland hör jag till den kategorin. Nyss ville en tjej värva oss till klanen (eller vad fan de är ute efter).
1. Jag avskyr att bli stoppad med massa dumma frågor och politiska frågeställningar när jag går över torget, eller från skolan, eller någon annanstans av folk som jobbar/ frivilligt pratar för någon organisation osv. 2. Är jag intresserad tar jag väl kontakt med dem. Stå med en monter någonstans. Jag lovar, är jag intresserad, jag kommer fram.
Nej, då står hon där idag och säger något i stil med "regnskogen dör om 35 år, vad ska vi andas då?". Tove och jag ignorerar henne eftersom vi pratar om vårt och ska gå till bamboo city. Då säger hon spydigt "trevligt...." och då blir jag förbannad. Hon stör oss, hur trevligt är det? Har jag någon slags skyldighet att prata med henne bara för att hon "gör sitt jobb"?! Nej.
Som sagt, vore jag intresserad hade jag sökt upp dem för länge sen. Jag bryr mig inte! Och jag blir inte direkt positivt inställd för att hon irriterar mig.
Tips till alla telefonförsäljare, G.P kämpare och andra pratare - skaffa er en monter och håll er innanför den!
Mycket har hänt sen sist, right? Men jag bara måste slänga ur mig åsiker om kring ett ämne som man skulle kunna säga rör mig.
Hårförlängning.
Så obeskrivligt fult. 95% av fallen. Jag kan inte minnas många förlängingar som faktiskt ser bra ut. Det ser ju förjävligt ut. Håret delar sig, löshåret ligger som fem stripor på ryggen, det är inte inklippt, färgerna matchar inte osv osv. Flera av sakerna hör ihop, är pågrund av varandra, riktigt hemskt. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur man kan vara nöjd med ett sånt hår. Jag börjar på riktigt bli allergisk mot allt som heter löshår.
Med ett undantag. Vill man bara ha tjockare hår och man gör det hos en proffessionell = löshåret är lika långt som ditt eget, färgerna matchar osv, då kan det vara okej. Då är chansen större att det inte blir dåligt, det blandar sig bättre mitt egna, vilket säger sig själv.
"Ja men lockar man håret syns det ju inte" - visst, för det är ju vrålsnyggt!! (..) Maria Montazami-wanna be? Det börjar man ju också tröttna på, minst sagt. Och jo, det brukar allt synas då också. Och varför tror ni frisörerna vill locka håret när ni går där ifrån? För att det är stylingen som avgör om kunden kommer tillbaka. Och de måste göra det bästa av situationen, det ser antagligen inte speciellt bra ut ;) Då man man lika gärna låta bli.
I mina ögon ska man ha väldig tur ifall en förlängning blir bra.
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen
Det var ganska länge sedan jag satt med skolarbete efter skoltid. Just nu sitter jag med svenskauppgift. Vi har haft två lektioner på oss men jag är inte klar. Finns väldigt få pålitliga sidor att ta information från och de få som finns är väldigt kortfattade. Inte kul. Som ni kanske förstår tar det lite tid..
Och sen, det här med matte B. Matte stod på schemat hela förmiddagen + lite efter lunch. Matte A var nog. Men nu har jag gett mig in på B. A var fortsättning på nian, alltså inte så komplicerat.. Men det här..... Suck. Jag känner ju att jag är så himla nära på att förstå men jag trasslar in mig själv bland alla siffror. Ord, bokstäver är min grej, inte siffror. Jag vill ju så gärna förstå men såfort det blir många steg så lägger min hjärna av. Alla dessa jävla siffror och formler.....
Läraren hade deep talk med oss i slutet av lektionen, han sa att vi var tvungna att ligga i, jobba hemma och inte bara tro "jag klarade matte A, då klarar jag ävnen B", för B är svårare. Han har även satt upp en regel, alla A-uppgifter ska vara klara till nästa vecka. Så kommer det vara hela kursen. I längden är det ju såklart bra, han gör det inte för att vara jävlig liksom, vi lär oss ju av det, men under tiden..
Vill lägga mig ner och slita av mig håret. Känslan av att inte kunna. Inte vara tillräckligt.
Men helvete heller att jag tänker ge upp. I´m a fighter, jag ger inte upp i första taget. Vill jag, kan jag. Även om jag kommer sitta och gråta med uppgifterna framför mig, det ska gå.
Jag tittar på det för sällan, vet inte varför det ständigt rinner ut i sanden för när jag väl tittar så undrar jag varje gång varför det går så lång tid mellan. Jag mår på något sätt bra av den serien, den är så... egentligen vet jag inte. Jag blir peppad liksom. De är så jävla smarta och äkta. Jag gillar band, artister, serier o.s.v. som verkligen förmedlar och står för att kämpa för sina drömmar, att vara sig själv i alla lägen etc.
Imorgon börjar skolan igen efter ett par veckors uppehåll och jag vill inteeeee!!! Det känns som att jag går dit, gör lite onödigt skit och går hem igen (typ, hänger med Tove). Jag får inte ut något av lektionerna, men dit ska jag. Så jävla trist.
