IKWallman ~ En drömmande TH-tokig blivande frisör ~

Om 21 dagar börjar jag trean. Trean som i sista året på gymnasiet. Som det känns nu, mitt sista år i skolan någonsin. Det kommer bli,, spännande. Det här året kommer kräva så mycket av mig. Och jag antar att det är lite skrämmande. Om ett år har jag gjort deltidsprovet i frisör och jag ber till Gudarna att jag har klarat det.

 

Det är flera nya ämnen i år också, precis som förra året. Det har jag inga problem med, inte heller att skippa engelska och matte, två ämnen som alltid varit på schemat (förutom höstterminen i tvåan). Men svenskan. Min älskade svenska. Jag hoppas psykologin fyller tomrummet. Den längtar jag faktiskt efter. Jag vill analysera texter och lära mig lite nya ord. Det kanske bara är jag men det känns som att svenska och psykologi hänger ihop lite. Lite i alla fall. Jag vill tro det. För jag behöver nog något sånt.

 

Sista året och studenten har alltid varit så långt bort. Men nu är det mindre än ett år kvar. Det är skrämmande att kunna tänka "nästa gång jag sjunger "Ja må hon leva" för min syster har jag ingen skola att gå till längre. Då är jag till och med säkert arbetslös." Galet! Vuxenlivet har alltid varit millångt iväg. Nu lurar den världen bakom husknuten. 

 

Jag längtar inte tillbaka till skolan igen. Jag får prestationsångest av bara tanken. Det här är inget vanligt år i skolan, tidigare har man bävat över äcklig skolmat och tidiga mornar. Nu är det framtid som står på spel, på riktigt. Och det är mer än bara betyg nu. 

 

Fast på ett sätt vill jag bara få det här året klart. På ett sätt vill jag bli vuxen. På ett sätt känner jag mig klar med barn- och ungdomstiden. Jag vill stå på egna ben. Jobba. Betala räkningar. Äta nudlar en vecka för att jag shoppade några för många tröjor sist. Köpa nya gardiner som egentligen är lite för dyra till vardagsrummet. Sätta ut en "ej reklam-skylt" på dörren. Bjuda på middag. Svära över att någon tagit min parkering. Åka till mamma och pappa för att äta lunch. 

 

 

 

Lite svammel om vad som rör sig i mitt huvud just nu. Blir lätt så när man står i någon slags "övergångsfas", varken barn eller vuxen, och man vet inte var man är om ett år. Man vet knappt vad man vill. Man tvivlar lite på det mesta, och självtvivel är en av de värsta sorterna. Mycket kan hända på ett år, tolv månader är alltid tolv månader, men just de här tolv månaderna känns lite längre och mer innehållsrika än tidigare. 

 

Det må låta på mig som att förändrningar och ovisshet måste vara negativt, men det är inte vad jag menar. Jag menar bara att jag inte vet, att vad som helst kan hända och inte hända och mycket krävs av mig och det är de tankarna som snurrar. Att så mycket hänger på mig. Och att inte veta. Men det kommer jag komma på, det kommer jag märka och det kommer säkert vara bra.

 

♦