Mia Skäringer
Det är ingen hemlis att jag är stort Miafan! haha, hon är bara bäst. Lika humoristisk och skojfrisk hon kan vara i Mia och Klara, Solsidan o.s.v., är hon djup och seriös. Hon har t.ex. sommarpratat om sin pappas död, hon har skrivit boken "dyngkåt och hur helig som helst" om sitt liv som tvåbarnsmamma, skådis och allt annat som hör till hennes liv. Jag är säkerligen inte rätta personen att relatera till det liv hon lever idag med ungar och pappaveckor och allt vad det är men jag älskar det ändå. Hon är en jävel med ord och när jag läser om smärtan efter skilsmässa känns det ungefär som att det är jag som får gå och lägga mig ensam på kvällen med ungarna hos pappan och hans nya. Nog för att jag är full av sympati men det beror fan inte bara på det, det är stor del p.g.a. henne. Jag beundrar henne.
I sin bok skriver hon verkligen öppet och rakt som sitt liv, sina bekymmer och känslor, positivt som negativt.
Bitar ur "Dyngkåt och hur helig som helst"
"Och om mina vänner ringde mig på kvällen för att bara snacka lite. -"Säg att jag sover, jag orkar inte prata". Orkar inte. Orkar inte. Barnen slukade mig hel och hållen, som en orm slukar en kanin, och klockan tio på kvällen spottade ormen ut skelettdelarna i soffan. Jag orkade inte prata i telefonen. Förlåt. Jag orkade inte lyssna. Förlåt." (s. 62)
"Mingla. Småprata. Hålla tillbaka. Det har jag aldrig kunnat. Stå snyggt i en bar med hög musik. Jag får skitont i ryggen, i fötterna, i hjärtat och jag hör inte vad någon säger. Ska jag lyssna på musiken eller människorna och i så fall vilken av alla människor? Alla pratar ju. Och vad får jag säga och inte? Hur mycket ska jag berätta om mig själv och hur mycket ska jag spara? Vet inte vad man ska göra om man inte pillar varandra i naveln, om man inte pratar känslor. Om man inte känner. Jag blir rädd. Osäker. Fånig." (s. 63)
"Jag kände att psykbrytet var nära. Tvångströjan struken och framlagd. Så jag bestämde mig för att sluta amma. För att ta tillbaka mig själv igen. Alfred var ju ett år och hade sugit i 365 dagar fördelat på två små bröst. Mest på den ena. Favvotutten. Vi förberedde oss. Stålsatte oss. Och drog ut kontakten. I tre nätter skrek han ut sin sorg, sin förtvivlan." (s. 75)
"-"Självklart, Heligumman". (du ska ju åka till pappa om en timme, shit, shit, jag måste ge henne allt på en timme. All kärlek jag kan. Hela himlen, mitt hjärta, mina armar och mina ben.)" (s. 105)
"Apropå det där med att sperman skulle gå upp i hjärnan på mannen om han inte får komma på länge. Vad händer med kvinnan då? Vart tar hennes safter vägen. Jo, de pressar sig ut i tårkanalerna och hon gråter. Kanske är det därför som kvinnor i regel gråter mer än män. För de har så många outlevda orgasmer att de måste komma med sina ögon. I smyg." (s. 152)
♥
I sin bok skriver hon verkligen öppet och rakt som sitt liv, sina bekymmer och känslor, positivt som negativt.
Bitar ur "Dyngkåt och hur helig som helst"
"Och om mina vänner ringde mig på kvällen för att bara snacka lite. -"Säg att jag sover, jag orkar inte prata". Orkar inte. Orkar inte. Barnen slukade mig hel och hållen, som en orm slukar en kanin, och klockan tio på kvällen spottade ormen ut skelettdelarna i soffan. Jag orkade inte prata i telefonen. Förlåt. Jag orkade inte lyssna. Förlåt." (s. 62)
"Mingla. Småprata. Hålla tillbaka. Det har jag aldrig kunnat. Stå snyggt i en bar med hög musik. Jag får skitont i ryggen, i fötterna, i hjärtat och jag hör inte vad någon säger. Ska jag lyssna på musiken eller människorna och i så fall vilken av alla människor? Alla pratar ju. Och vad får jag säga och inte? Hur mycket ska jag berätta om mig själv och hur mycket ska jag spara? Vet inte vad man ska göra om man inte pillar varandra i naveln, om man inte pratar känslor. Om man inte känner. Jag blir rädd. Osäker. Fånig." (s. 63)
"Jag kände att psykbrytet var nära. Tvångströjan struken och framlagd. Så jag bestämde mig för att sluta amma. För att ta tillbaka mig själv igen. Alfred var ju ett år och hade sugit i 365 dagar fördelat på två små bröst. Mest på den ena. Favvotutten. Vi förberedde oss. Stålsatte oss. Och drog ut kontakten. I tre nätter skrek han ut sin sorg, sin förtvivlan." (s. 75)
"-"Självklart, Heligumman". (du ska ju åka till pappa om en timme, shit, shit, jag måste ge henne allt på en timme. All kärlek jag kan. Hela himlen, mitt hjärta, mina armar och mina ben.)" (s. 105)
"Apropå det där med att sperman skulle gå upp i hjärnan på mannen om han inte får komma på länge. Vad händer med kvinnan då? Vart tar hennes safter vägen. Jo, de pressar sig ut i tårkanalerna och hon gråter. Kanske är det därför som kvinnor i regel gråter mer än män. För de har så många outlevda orgasmer att de måste komma med sina ögon. I smyg." (s. 152)
♥
Kommentarer
Trackback
